Anna Laestadius Larsson skrev för ett par månader sen i SvD om en flicka som i brist på en docka vårdade och ammade en leksaksbil. Hon uppfattade det som en snyfthistoria och undrade om det var en ny vandringssägen som var på väg att börja spridas. Men jag kan inte uppfatta något vare sig tragiskt eller konstigt med det. Ammat leksaksbilar har väl både mina döttrar och sonen gjort, trots att de har haft god tillgång till en massa tämligen vanskötta dockor. Barn har inte alltid samma konservativa uppfattning om vad leksaker skall användas till som vi vuxna har, och ammade leksaksbilar behöver inte nödvändigtvis tolkas som ett uttryck för vare sig manligt bilintresse eller kvinnligt omhändertagande.
De små i-landsproblem vi har med undermålig jämställdhet är ju förstås inget emot de stora kvinnoförtryckarproblemen i världen. Jag tänker inte säga att det är exakt samma fenomen, för det är komplext och även uppblandat med rasism och andra hierarkiska komponenter, men jag tänker ändå ta avstamp här hos oss för det blir mer greppbart med ett språk som stannar vid symboler och inte blandar in det mest groteska.
Som tårtan? Den är onekligen grotesk. Gästernas mottagande är ännu groteskare, de skrattar och fotograferar. Men skratt kan också vara en försvarsmekanism och reaktion på rädsla. Och könsstympning är groteskt. Egentligen är tårtan genial. Min egen privata känsla är att jag tog illa upp i början, men kom senare på att det nog berodde på att ämnet är för groteskt för att tänka på, min egen lilla försvarsmekanism för att slippa se folk festa på ett uppskuret kvinnosköte.
Påståendet att kvinnor och män är olika känns oftast så hopplöst felriktat. Medicinarna har alldeles nyligen börjat uppmärksamma hur kvinnor och män kan få olika symptom på sjukdomar och olika reaktioner på läkemedel. Nu nickar säkert en och annan särartsförespråkare, men tänk på att den här sortens särartstänkande trots det fortfarande innebär att kvinnor ofta är underrepresenterade i kliniska studier. De som hävdar att kvinnor skall stå vid spisen och föda barn men är lika mycket värda som män betraktar förvånande ofta ändå mannen som norm, och saker som är utformade för kvinnor som "speciellt utformade för kvinnor". Som att de precis har kommit till det tidigaste stadiet av 1800-talsfeminismen, i övergången från att se kvinnor som förfelade män till att uppfatta kvinnor och män som skilda väsen.
Det finns både utseendemässiga och medicinska skillnader mellan olika folkgrupper också, men ingen seriös människa skulle idag komma på tanken att driva det längre än så. När det gäller könen verkar vissa däremot vilja dra det hur långt som helst. Snacket om att feminister inte tror på medicinska och fysiologiska skillnader är självklart bara ett korkat debattfel. Och det kan mycket väl finnas psykologiska skillnader också. Men vilka, och hur påverkar de oss? Det verkar inte självklart för alla att ens egen subjektiva uppfattning inte ger svar på de frågorna.
För det första är det enda sättet att lära oss mer om psykologiska könsskillnader att lyssna på vad folk säger. Jag hör ofta bland mina kvinnliga vänner och bekanta hur de vantrivs med att tvingas ta huvudansvaret för det trista hemarbetet. Ändå finns det män i min bekantskapskrets som tror sig veta att dessa kvinnor på något paradoxalt vis vantrivs för att de i själva verket älskar hushållsarbete till den grad att de gärna vill viga sina liv åt ett intensivt, och därmed stressigt, arbete i hemmet. När det gäller frågor om ekonomi och inflytande i samhället, som varför kvinnor är överrepresenterade i låglönejobb och lägre befattningar, är det ännu vanligare att låta tro gå före lyssnande.
För det andra bör vi ta mer hänsyn till hur könsskillnader påverkar våra möjligheter till fria livsval. Uppenbarligen räcker många kvinnors muskelmassa, trots att den onekligen generellt är mindre än mäns, till tunga jobb inom vård, omsorg och förskola, medan många män har tillräcklig simultanförmåga, även om den nu verkligen är generellt mindre än kvinnors, för att kunna bli piloter och officerer. Likaså verkar det troligt att kvinnors ledaregenskaper och risktagarförmåga är tillräcklig för att leda stora företag, och mäns omsorgsförmåga är tillräckligt stor för att ta ansvar för barn och hem.
Visst är alla arbeten lika mycket värda och lika viktiga, men det innebär inte att männen kan utgå ifrån att de flesta kvinnor älskar det de själva inte är intresserade av.
Nu kommer jag till de extrema följderna av påståendet att kvinnor och män är olika och har olika uppgifter, men alla har samma värde. Det finns fortfarande många länder i Afrika och Mellanöstern, som bedriver en grotesk "separate but equal"-politik mellan könen. Hur skall vi privilegierade kunna tala om för en somalisk kvinna som står inför en könsstympning att hennes rätt att vilja slippa är lika mycket värd som männens rätt att vilja slippa få snoppen avskuren, om även vi fortsätter att nära föreställningen om kvinnors och mäns artskillnad? Som det är nu så reagerar vi ju knappt. Inga bojkotter eller andra sanktioner finns mot de (ofta oljerika) länder där kvinnoförtryck står i grundlagen. Är kvinnor så lite värda att västerlandets välfärd går före?
Jag tillhör visserligen dem som oftast får obehagliga rysningar av motivationsföreläsningar som handlar om att allt är möjligt bara vi vill tillräckligt. Men när det gäller enkla vardagliga saker som att låta kvinnors vilja väga lika mycket som mäns, så tror jag att det går, om vi vill, och om vi vågar se det groteska. Bara vi vill lämna föreställningen om kvinnors och mäns olika funktioner i samhället, som egentligen bara är ett uttryck för åsikten att underordning är lika mycket värd som överordning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar